Brunbränd

Det är alltid samma visa varje vår. Jag är först ut i bikini för att försöka få lite sol på min vampyrbleka kropp. Och jag är först i shorts på stan, först på stranden. Jag vill så gärna vara brun och fin. Inte blek och ful. Fast jag kämpar hela våren, hela sommaren och ända in på hösten så får jag aldrig någon färg. ÅÅÅh. Sen de få gångerna i livet man är utomlands krävs det 30 min i solen och sedan är man brunare än brunast. Varför bor jag i Sverige??

Annars då. Jo tack, det är bra. Livet rullar på. Älskar min medicin för jag antar att det är den som får mig att må såhär. Bästa antidepressiva ❤

Så trött jämt

Jag mår bättre och då glöms bloggen bort allt mera. Eller egentligen inte bara bloggen utan internet överhuvudtaget. Spenderar mer tid med Vänner och mindre framför datorn. Just nu är jag dock i en liten svacka. Har svårt för att bestämma mig för hurvida den är psykiskt eller fysiskt dock.

Jag är inte deprimerad eller nedstämd men jag sover hela dagarna, är trött och mår illa. Misstänkte ett tag att jag var på smällen men när det uteslöts så hade jag slut på alternativ

Jag vaknar varje morgon efter 12-14h sömn. Känner mig irriterad och vill egentligen bara fortsätt sova men trotsar den där känslan och käkar frukost ändå. Jag känner mig som en levande död när jag går morgonpromenaden med min vovve och benen känns som gelé. När jag sedan kommer in är jag så slut att jag somnar igen. Och sådär fortsätter det. HELA dagarna.

Jag har mått på såhär i över två veckor nu. Och som grädde på moset har jag haft så djävulskt ont i magen och varit nära på att spy ett flertal gånger. Jag har helt slutat att umgås med folk, har noll motivation och min drivkraft är long gone. Jag förstår inte vad som är fel.. Blö

Hur som helst så är min kärlek finare än någonsin. Skrämmande fin. Allting går liksom så bra så man förstår att det är för bra för att vara sant. Jag väntar på det stora bakslaget och är övertygad om att han kommer lämna mig vilken dag som helst.. MEN varje dag är en dag att glädjas. Puss

Självskadebeteende

Jag skar mig idag, ett stort jävla misslyckande. Hade varit självskadefri i nästan ett halvår, men så kom den där smärtan som jag tryckt undan så länge. Smärtan av att bli lämnad, bortglömd. Jag hatar att jag ger vika för ångesten, för tankarna. Att jag tillåter mig själv att må dåligt för någon som inte är värd det.

Jag vet att jag har fått min livs största kärlek tillbaka, att jag ska vara glad över att han kämpar så som han gör för att bli bättre. För det gör han. Trots år av destruktiva tillvägagångssätt så har han tagit sig i kragen och visar mig varje dag att jag är hans allt. Han förtjänar mig nu. Han behandlar mig bra och det har gått över två månader. Utan bråk och hot. Bara massa kärlek.

Men bakom allt som är fint döljer sig allt som förstört mig. Det som gör att jag är övertygad om att han kommer lämna mig vilken dag som helst. Han spottade på mig, sparkade, krossade och x kom till undsättning. Det är hand förtjänst att jag lever, han lyfte upp mig från marken och tog hand om mig. Han visade mig hur ett bra förhållande ska vara, hur tillit ska kännas. Han var som en ängel sänd från ovan. En kille som aldrig bråkade trots att jag triggade, en kille som aldrig var svartsjuk trots att jag jävlades. En kille som inte tröttnade när jag var instabil och en kille som alltid stod vid min sida oavsett hur jag betedde mig. Och jag var, mer än jag kan erkänna så hopplöst förälskad i honom. Han fick se mig i mitt värsta tillstånd, han fick lära känna den dåliga sidan av mig som involverade självsmordsförsök och en jävla massa ångest men han ville vara med mig ändå. Men sen högg han mig i ryggen, precis som alla andra.

Det har gått tre månader sen jag insåg att jag aldrig mer kommer få tillbaka den killen jag en gång kände. Tre månader sen han svek mig genom att hitta en annan. Sen han lämnade mig helt ensam trots att han visste hur jag reagerar vid separation. Just idag känns det. Det känns som in i helvete när han pussas med min fd bästa vän. Det känns som fan när han umgås med MINA vänner och jag sitter hemma ensam. Jag ska inte sitta här hemma och gråta?! Jag förtjänar inte att må såhär, förtjänar inte att bli sviken. Han lovade mig. Hon lovade mig. De svek mig. Alla sviker mig. Jag vill inte

Positiv

Jag har inte skrivit på evigheter. Mestadels beror det på att jag inte har tillgång till internet för tillfället men också för att jag sällan är ensam. Då denna blogg bygger på att jag ska kunna skriva av mig öppet utan att behöva oroa mig för vad mina anhöriga tänker är det viktigt att de inte får reda på adressen hit. Därför kan jag tyvärr inte uppdatera när jag ständigt har folk runt omkring mig.

Jag har (trots allas kommentarer.) valt att ge min relation ännu en chans. Jag vet vad jag ger mig in i och känner mig så enormt beroende av honom trots att det knappt gått en månad. Jag ligger stundtals med världens magknip och hyperventilerar när tanken att han faktiskt kan lämna mig når mig. Skulle han gå nu så dör jag.. Precis så känns det. Jag har fått tillbaka min energi och livsglädje. Solen lyser, fåglarna kvittrar. Den äckliga vintern är över och det är nu jag mår som bäst. Allting känns så enkelt med honom trots att allt är så svårt.

Jag vill börja jobba trots att jag är sjukskriven, planerar att flytta, börja om.. Vill resa, ha fler hundar. Är det nu livet börjar? Samtidigt vet jag att jag gör såhär varje gång vi försöker igen, förväntar mig massa, planerar och är eld O lågor över livet. Sen lämnar han mig och jag vill dö.. Igen.

Men det känns faktiskt annorlunda nu. Han har fått antidepressiva och ångestdämpande, han ska få hjälp från försäkringskassan och arbetsförmedlingen med jobb. Han kan säkert bli stabilare precis som mig. Jag vill så gärna tro det.. Måste tro det.

Jag vill inte fly

Varje morgon som jag vaknar så funderar jag på om han är en del i mitt liv eller inte. På den där sekunden som det tar för mig att inse att han är min hinner ni tänka hur fel det är, hur fel vi är. Jag vet det, tro mig.. Det gör jag. Men när den där sekunden är över och jag inser att han är en del i mitt liv så vill jag skrika av lycka. Jag kan besegra alla berg i världen så länge han står vid min sida. Och då tänker jag inte vara den som ger upp det, även om det är precis det som alla borde göra.

Sånt där som svider.

Ord som högg som knivar och rösten som tilltalade mig som att jag vore en hög med skit. ”Håll käften bara, annars åker du ut.” Han fortsatte mala på om hur hemsk jag var och hur lite jag förtjänade. När jag sedan försökte komma med förklaring efter förklaring var det ut eller soffan som gällde. ”Du får prata om du lägger dig på soffan” Mitt hopp tändes för en sekund, kanske skulle jag kunna få honom att förstå att min kärlek var obeskrvligt stark. ”Får jag alltså prata om jag lägger mig i soffan istället?” ”Inte om du snackar skit” ”Men vaddå skit, jag måste ju få säga vad jag känner” ”Håll käften bara, soffan eller utomhus. NU” Hans ord var min lag och som en ledsen liten hund kröp jag ihop hulkandes i soffan. Han lät mig prata men han sa ingenting. Han låg där i sängen och blundade och det kändes som han njöt av att ha kontrollen. Efter ett tag skrek han hur jävla världelös jag var igen, och att jag måste nog vara dum i huvudet på riktigt. Jag försökte be om ursäkt igen, försökte få honom att förklara vad jag gjorde fel. Han fortsatte bara upprepa hur dålig jag var. Tillslut fick jag nog och skrek att han lika gärna kunde dö. Då blev det hus i helvetet och plötsligt låg jag ensam i snön och frågade mig själv varför inte bara kunde ha hållt käften som alla andra gånger.

Det här med alkohol

Jag har aldrig druckit alkohol, kommer aldrig dricka alkohol. Folk undrar stup i kvarten hur jag överlever, om jag alltid varit nykter och vad jag gör ute på krogen om jag ändå inte dricker?! Måste man dricka alkohol i detta samhälle? Tråkigt nog så verkar det vara så och jag klassas ofta som både tönt och tråkig när jag inte förtär det där äckliga som resten av svenska befolkningen. Jag har ingenting emot alkohol egentligen, är inte heller nykterist då jag absolut kan tänka mig ett glas här och där men det är ingenting jag dricker för att bli full och heller ingenting som jag tycker är särskilt gott. En drink eller en cider är helt okej men redan efter ett halvt glas blir man illamående av det söta och då tänker jag. VARFÖR ska jag dricka? Det kommer sluta i katastrof ändå med tanke på min känslighet och jag behöver verkligen inte alkoholen för att vara utåt eller galen. Jag klarar det alldeles galant på egen hand… Sen har jag sååå mycket dåliga minnen av kvällar som innefattar supande. Och det är väl lite dit jag vill komma, det där med alkohol och borderline. Ingen bra kombo?!

Mitt ex som tidigare nämnt även han har borderline är klassas som alkoholist i papperna och hans hjälp i mörkret är flaskan. Han använder alkoholen som självmedicinering när det kniper men dricker också på varje fest just för att våga prata och socialisera sig. Är det inte tragiskt? Att man ska må så dåligt att man behöver alkoholen. Dessutom är det tyvärr också så att de gångerna han dricker sig redlöst full som han gör slut med mig eller förvandlas till den där ”andra personen” Vi kan ta som ett exempel när vi var på fest häromdagen. Han vet att jag inte klarar av när han blir sådär full men ändå vill jag inte vara den som säger åt honom att han inte får dricka. Han säger att han kan hantera det men dricker allt mer. Jag märker på hans röst att han är full, den förändras och jag kan inte förmå mig att förklara hur. Redan då lägger jag in en pik om hans drickande men han knäpper ännu en öl och häver i sig med ett leende. När han sedan är så full att han inte längre kan stå på benen tar jag ölen ifrån honom och förklarar att nu får det räcka. Han blir genast aggressiv och tar tillbaka flaskan. Han demonstrerar tydligt att det är hans liv och jag har ingenting att säga till om. Jag säger att jag mår dåligt och vill åka hem. Visar hur mycket jag skakar och att jag har tårar i ögonen men hans personlighet är som bortblåst. När han är nykter skulle han göra vad som helst för att slippa se mig sitta och skaka med tårar i ögonen. Han skulle offra sitt liv för att jag skulle må bra men så fort han dricker försvinner det. Killen jag älskar liksom tynar bort. 

Det där är bara en början på det helvete som sedan kommer. Det finns liksom ingen stopp knapp när han är full och byter personlighet. Allt handlar om död, svek och hat. Han vill slå allt och alla, vill döda dem som svikit honom och han vill inte ha något med mig att göra. Kvar sitter jag alldeles förstörd och saknar han som älskar mig. Är det någon som känner igen sig i detta eller är det bara han som blir såhär av alkoholen? (han har aldrig ätit medicin så det kan inte bero på det)

Utredning

Idag har jag äntligen fått reda på hur mina utredningar har gått. Fick ju veta att jag hade Borderline för flera veckor sedan men idag fick jag se hela sammanställningen liksom. Asperger har varit det som alla har sagt, både psykologer och läkare men det har jag inte. Känns fruktansvärt skönt att ha det svart på vitt, nu kan jag äntligen bevisa det jag har sagt hela tiden liksom. Är det inte oerhört oproffisigt av utbildad personal att ta fel på asperger och borderline?! Hm..

Förutom min borderline diagnos fick jag depression, paniksyndrom och specifik fobi. Det var tal om PTSD också men jag uppfyllde inte riktigt kriterierna för det även om det var på gränsen. Är det någon av er som har fler diagnoser än bara borderline?

Ett förhållande där båda har borderline?!

Jag vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva. Har varit några dagar som har varit så händelserika och omtumlande att jag knappt har vetat vad jag heter. Idag är första dagen som jag faktiskt får i mig lite käk. Jag vet inte hur jag ska förklara eller vart jag ska börja för det är så svårt att berätta en hel historia som började för flera flera år sen i ett enda inlägg men jag måste försöka för att ni ska förstå vad jag babblar om i framtiden.

För sju år sedan träffade jag en kille via internet. Han var sååå inte min stil, ingenting med honom var något som jag drogs till så det jag hade hoppats skulle bli kärlek slutade i en vänskapsrelation. Han blev min bästavän och min klippa. Jag spenderade sååå mycket tid med honom och det var alltid honom jag ringde när något krisade. Men år 2011 började allt förändras, vi umgicks allt intensivare och mina känslor började förändras. I slutet av 2011/början på 2012 så inledde vi ett förhållande. Man trodde verkligen att genom att bli tillsammans med sin bästavän så visste man vad man fick. Det var liksom så enkelt och okomplicerad men fy vad vi har fått äta upp det idag. Idag två år senare sitter vi båda nydiagnostiserade med Borderline. Tänk er alltså att det inte räcker med att DITT huvud är kaos utan din partners är likadant. Hur bra tror ni ett sådant förhållande är?

Psyk tror att jag har utvecklat borderline på grund av det destruktiva förhållandet vi har haft. Så många gånger jag har hamnat på akuten, försökt mitt liv, blivit tvångsomhändertagen, tagen av polisen, skadat mig, gråtit.. Det har varit två år av smärta, glädje, lycka och ångest. Jag tror inte att det går att beskriva för någon hur det har varit att leva i vårat förhållande. Hur jag har tagit åt mig av all skit han har slängt på mig, hur jag har klandrat mig själv. Jag visste ju inte att han hade en diagnos, jag trodde bara att han var elak och ville skada mig. Om jag hade vetat från början att han var sjuk och inte elak hade inte mitt psyke tagit så mycket stryk som det faktiskt har gjort. Jag kanske inte hade haft borderline.. Vem vet?

Hur som helst så har han lämnat mig 5-6 gånger de två åren som har gått. Han är den typen som lämnar när han tror att jag ska lämna honom. Jag är hans motsats så jag klamrar mig hellre fast och gör allt i min makt för att slippa bli lämnad. Men samtidigt så är jag också den som pushar och trycker på ömma punkter för att se om han faktiskt älskar mig och inte tänker lämna mig som alla andra. Så varje gång har jag suttit där och sagt saker jag inte har menat, som han i sin tur har tolkat som att jag ska lämna honom och därför har han lämnat mig. När jag sedan på mina bara knän ber om förlåtelse, förklarar och skriker hysteriskt är han iskall och hatisk. Jag går från allt till ingenting i hans ögon och fy i helvete vad det har förstört mig…

Den senaste gången det tog slut mellan oss så var det för att jag hade träffat en ny. Jag träffade honom för att jag ville bli älskad och känna mig trygg. Inte hatad och lämnad. Jag ville(vill) inget hellre än att vara med min kärlek men jag använde den nya killen för att se om min kärlek verkligen stannade trots att jag tänjde på gränserna (jag var aldrig otrogen,har aldrig varit heller) och struntade i min kärlek för den nya killen. Men tillslut så orkade inte min kärlek längre så han lämnade mig och jag blev alldeles galen igen.

Nu har det gått några månader och det har fungerat helt okej, tills häromdagen när han plötsligt tog ett kliv in i mitt liv igen. Jag, som alltid tar tillbaka honom med öppna armar. Men han tvivlar. Han tror att jag är djävulen, att jag vill honom illa. Han tror att jag manipulerar och ljuger för att sedan lämna honom ännu mer förstörd. Det gör så ont. Det riktigt krampar i hela mig att höra hur han tror allt det där om mig. Jag som bara vill honom väl. Jag vill ju bara att vi ska vara lyckliga. Sådär som vi en gång i tiden var. Vill somna i hans famn, vakna där och få säga att jag älskar honom tills dagen jag dör. Men allt.gör.så.ont.

Andrahandsval

Redan som barn var det alltid mig kompisarna ringde när de ringt alla andra. Det var alltid mig man dansade med på discon om alla andra hade sagt nej. Det var jag som fick sitta på BUP och skickas vidare från psykolog till psykolog för att ingen annan ville ta sig an mig. Det var jag som fick ligga gråtandes i sängen för att mina föräldrar älskade mina syskon mer än mig. Och när jag blev äldre blev det kärleken som förstörde. ****** valde sin bil framför mig, ****sin katt. ******** valde en annan brud. **** lika så. *** spelade ett dubbelspel mellan mig och en vän till mig men i slutändan valde han henne och inte mig. Mina vänner litade alltid på mig men när det väl gällde så var det någon annan som blev tillfrågad först. Som för knappt ett år sedan när min bästavän vann en resa då tog han med sig **** istället för mig eftersom jag var för psykiskt instabil. Och så sitter jag här igen och det har gått 20 år  men jag är fortfarande något jävla andrahandsval och jag känner mig så äckligt sviken.

**** och jag hamnade i samma båt utan att vi hade något att säga till om. Vi hade bara varandra och han fick mig att känna mig bra när alla sa att jag var dålig. Det var mig han valde att spendera helgen med och mig han valde att sova hos. Han fick mig att känna mig värdefull genom att välja mig när alla andra valde någon annan. Skulle alla umgås med J umgicks han med mig. Skulle alla andra till krogen och jag hem så följde han med mig. Jag har alltid sett honom som en sån kille som är omöjlig att ens få numret av men så låg han där och sa allt det där som gjorde att jag ville smälta genom madrassen och ner under golvet.  Och även om det inte var världens grej han sa så gjorde det mig lite lite starkare efter alla svek. Jag litade på min magkänslor men trots det så valde han någon annan framför mig. Som alla andra och jag klarar inte av det längre. Så många gånger jag har svävat bland rosa moln av lycka för att jag har trott att jag äntligen har hittat rätt men som i slutändan visar sig vara en ren jävla lögn. Så många killar som har haft mig vid sidan av, lovat att de har varit singel men ljugit mig rakt upp i ansiktet. Så många killar som har spelat dubbelspel men som i slutändan väljer hon den andra.  Jag är så jävla slutkörd och förstår inte hur någonting någonsin ska bli bättre för jag är så jävla less. Så jävla trasig. Herregud.  Alla bara väljer bort mig och jag är aldrig någons första. Varför får jag inte vara ett förstahandsval för en gångs jävla skull?