Jag skar mig idag, ett stort jävla misslyckande. Hade varit självskadefri i nästan ett halvår, men så kom den där smärtan som jag tryckt undan så länge. Smärtan av att bli lämnad, bortglömd. Jag hatar att jag ger vika för ångesten, för tankarna. Att jag tillåter mig själv att må dåligt för någon som inte är värd det.
Jag vet att jag har fått min livs största kärlek tillbaka, att jag ska vara glad över att han kämpar så som han gör för att bli bättre. För det gör han. Trots år av destruktiva tillvägagångssätt så har han tagit sig i kragen och visar mig varje dag att jag är hans allt. Han förtjänar mig nu. Han behandlar mig bra och det har gått över två månader. Utan bråk och hot. Bara massa kärlek.
Men bakom allt som är fint döljer sig allt som förstört mig. Det som gör att jag är övertygad om att han kommer lämna mig vilken dag som helst. Han spottade på mig, sparkade, krossade och x kom till undsättning. Det är hand förtjänst att jag lever, han lyfte upp mig från marken och tog hand om mig. Han visade mig hur ett bra förhållande ska vara, hur tillit ska kännas. Han var som en ängel sänd från ovan. En kille som aldrig bråkade trots att jag triggade, en kille som aldrig var svartsjuk trots att jag jävlades. En kille som inte tröttnade när jag var instabil och en kille som alltid stod vid min sida oavsett hur jag betedde mig. Och jag var, mer än jag kan erkänna så hopplöst förälskad i honom. Han fick se mig i mitt värsta tillstånd, han fick lära känna den dåliga sidan av mig som involverade självsmordsförsök och en jävla massa ångest men han ville vara med mig ändå. Men sen högg han mig i ryggen, precis som alla andra.
Det har gått tre månader sen jag insåg att jag aldrig mer kommer få tillbaka den killen jag en gång kände. Tre månader sen han svek mig genom att hitta en annan. Sen han lämnade mig helt ensam trots att han visste hur jag reagerar vid separation. Just idag känns det. Det känns som in i helvete när han pussas med min fd bästa vän. Det känns som fan när han umgås med MINA vänner och jag sitter hemma ensam. Jag ska inte sitta här hemma och gråta?! Jag förtjänar inte att må såhär, förtjänar inte att bli sviken. Han lovade mig. Hon lovade mig. De svek mig. Alla sviker mig. Jag vill inte
This is the Borderline speaking 
Stor kram!! Förstår du kan känna dig misslyckad för att du föll och skadade dig, men det är ”bara” att kämpa vidare, var glad över hur länge du lyckades hålla dig. Det Är svårt att sluta med det destruktiva, jag vet det tyvärr.. Jag kämpar också, men idag är en sån dag att om jag varit ensam hemma så vet jag vad jag hade gjort.. Det är så svårt
Kram ❤
❤ Förstår precis det du skriver,men kom ihåg, det är som att lära sig gå, man måste få falla ibland för att ta sig upp igen o lära sig. Här lära sig att leva ett liv utan självskadebeteende. Jag "ramlar" ibland jag med, men det är tilllåtet, inget misslyckande ❤ tillslut lär man sig ❤